gloria - 

en julsaga i advent

Julnovellen Gloria - En julsaga i advent är en berättelse i fyra delar som skrevs på uppdrag av tidningen Lundagårds till deras julkalender 2012. Den publicerades som en följetong som gick var adventssöndag. Den översattes även till engelska av Lars Jansson och illustrerades av Anna Åkesson.

Under december 2019 publicerade jag novellen på nytt på min dåvarande blogg, den här gången med nya illustrationet.


Idag finns novellen att läsa i sin helhet nedan.

FÖRSTA DELEN: DET BRINNER EN STJÄRNA


I mörkret hörs röster. Dämpade, men upphetsade. Det går inte att urskilja orden, eller var de kommer ifrån. Det är för avlägset, känns för långt borta. Jag vet inte om jag orkar anstränga mig för att lyssna.


”Bo…”


Då är det plötsligt som om en röst höjer sig över de andra. Avbryter samtalet och säger mitt namn. Det är så oväntat att jag rycker till. Vaknar. Ser mig omkring.


Kinden är varm och mönstrad av pennor och boksidor som nästan klibbat sig fast. Stearinljusen som tändes för att göra pluggkvällen aningen mysigare har brunnit ut. Timern har släckt adventsljusstaken i fönstret. Det är mörkt i rummet, och kallt. Elementet måste ha slutat fungera igen.


Rösterna kommer från högtalarna. Internetradion är fortfarande igång. De pratar om julen, och någon ifrågasätter meningen med en högtid som vi ändå bara stressar upp oss inför och knappt hinner med. En högtid som förlorat sina gamla värden till förmån för en köp-desperation som leder oss i fördärvet.


Jag fumlar med fingrarna över tangentbordet, lyckas stänga av. Någonstans långt borta hörs sirenerna från en ambulans, men när de dör ut blir allting tyst. Bara klockan tickar lugnt vidare.


En. Sekund. I taget. Jag funderar på om jag ska se efter hur mycket den är, men låter bli.


Det ena benet har somnat. Jag försöker skaka liv i det när jag reser mig, och snart känner jag den stickande obehagliga känslan när det återvänder till mig. Lätt haltande går jag fram till fönstret. Jag fryser så att jag skakar, men jag är inte klar med pluggandet än. Har inte tid att krypa ner i min varma säng och sova ordentligt för en natt. Har inte tid att ägna timmar åt att skruva på elementet och lista ut vad som är fel. Jag behöver frisk luft. Så att jag kan fortsätta.


Jag slår upp fönstret på vid gavel. Decemberkylan strömmar mot mig, men jag försöker slappna av och då fryser jag inte lika mycket. Istället andas jag djupa andetag som får vit rök att försvinna ut i mörkret.


Det måste vara mitt i natten. Inte en människa syns på gatan nedanför mig. Inte en bil hörs, inte ens på avstånd. Det är som att befinna sig i en annan värld än alla andra. Som att se någonting som de missar.


Jag tittar upp på himlen. Som vita prickar i världens mörka tak, lyser stjärnorna mot mig. Det är första gången jag ser dem på flera nätter. Dimman har lättat.


Ibland när jag kisar, tänker jag mig att de är ljusen från en stad. En stad precis som min, fast så långt borta. Nu på vintern är det svårare att föreställa sig, men på sommaren kan man se det tydligt. Särskilt i skymningen, när solen går ner och river upp slöjan mellan himmel och jord. Där, alldeles bakom de guldkantade molnen kan man se den. En gyllene stad, med en kustlinje, dolda små hamnar och berg i fjärran.


På vintern är den gyllene staden svept i samma mörker som oss. Bara stjärnorna, ljusen från deras fönster, lyktorna som kantar deras gator, visar oss att den fortfarande finns där.


När jag var liten brukade jag önska mig dit. Ett barns hoppfulla drömmar. Som att tro på jultomten.


Jag känner hur mina fingrar börjar bli stela av kylan där de håller hårt om fönsterkarmen. Jag vill stå kvar, men kan inte. Har inte tid. Har för många måsten. Jag drar mig motvilligt tillbaka in i rummet och drar igen fönstret efter mig. En sista gång vänder jag blicken mot natthimlen.


Det är då jag ser den.


Den faller fort, ett knappnålsöga av vit eld genom natten. Tills den kommer närmare, blir större. Det är så plötsligt och så vackert att jag inte kan slita blicken från den. Samtidigt far tankarna genom mig. Så det är nu det händer. Det är nu det tar slut. Är jag den enda som ser, den enda som hinner inse vad som händer? Jäkla Maya-kalender. Klart att ni utan moderna instrument och förklaringsmodeller skulle ha rätt ändå. Och det sista jag gjorde var att plugga inför en tenta jag ändå aldrig kommer att få göra. Tack för den.


Jag bör kanske ta skydd, men kan inte röra mig ur fläcken. Skulle det spela någon roll?


När ljusskenet bränner mina ögon blundar jag. Räknar sekunderna tyst för mig själv. Ett, två, tre… fjorton, femton, sexton… tjugosju, tjugoåtta, tjugonio…


Fast när jag kommer till sextio har ingenting hänt. Jag slår upp ögonen och står fortfarande kvar. Allting ser ut som vanligt. Det här kan inte vara döden, för i så fall måste helvetet vara det faktum att tentor följer med en var man än hamnar.


Jag ser ut genom fönstret. Ett starkt ljussken lyser upp bortom husen, för att lika snabbt försvinna. Jag känner hur golvet vibrerar innan en kraft så stark att jag inte klarar av att stå emot slår emot mig.


Jag faller, och för ett ögonblick är världen en enda brinnande stjärna.


Sedan blir allt svart som natten.

ANDRA DELEN: ATT PLANTERA EN SNÖFLINGA


På andra sidan mörkret finns ljus. När jag slår upp ögonen ligger jag på det kalla trägolvet i mitt rum. Gryningssolen skiner mig rakt i ansiktet, in genom det skitiga fönstret. Jag kommer långsamt på fötter, försöker minnas hur jag hamnade på golvet. Vilken dag var det igår? Fredag? Ett ögonkast på skrivbordet – överbelamrat med kurslitteratur och anteckningar – motbevisar den teorin.

Det är alldeles knäpptyst omkring mig. Nästan som när man har lock för öronen och hör allting på avstånd, som på andra sidan en madrasserad vägg.


Jag slår mig ner på skrivbordsstolen. Tänker efter.


Och minns.


* * *


Utomhus är allting stilla och fortfarande lika tyst. Det är som om tiden har frusit till. Det enda som visar på att världen inte stannat fullständigt är de stora fluffiga snöflingorna som dalar ner omkring mig, fastnar i håret och på jackan, knarrar under mina skor. Det är som om jag vandrar runt i en enda gigantisk snöglob.

Jag går mot centrum, i förhoppningen om att finna något livstecken där. Vandrar Lilla Fiskaregatan fram, men affärerna är igenbommade som om det ännu vore mitt i natten. Som om ingen vaknat och kommit dit för att öppna upp dem. Märkligt.

Jag når Mårtenstorget. Här är snön djupare. Jag sjunker ner i den. Byxbenen blir blöta. Jag spanar ut över torget framför mig, blinkar till i det skarpa solljuset som reflekteras i snön. Och plötsligt står hon bara där. Mitt på torget, i en liten krater av snö. En flicka, kanske sju, åtta år gammal. Med lockigt hår som gnistrar likt snön i solen. Hela hennes varelse är som etsad av ljus. Vad är det här? Början på en alien-invasion?

”Hallå!” ropar jag.

Nej, aliens var på 80-talet. Eller när det nu var som Arkiv X gick på TV.

Hon vänder sig mot mig och jag pulsar närmare genom snön.

”Hej”, säger jag, när jag nått fram till henne. ”Förlåt, men det är så skönt att se någon mer här. Vet du var alla är?”

Flickan tittar upp på mig med en nattsvart blick. Hon granskar mig, innan hela hennes ansikte spricker upp i ett stort leende. ”Det är du”, säger hon. ”Du kom. Även då du inte vinkar längre.”

”Vinkar?” Kul. Kanske ingen alien, men en mysko liten flicka. ”Förlåt mig, men… Känner vi varandra?”

”Jag heter Gloria”, säger flickan glatt. ”Och de kallar dig Bo. Klart jag vet vem du är.”

Så klart. Har jag träffat henne? Jag bestämmer mig för att spela med. ”Så var kom du ifrån, Gloria? Jag såg dig inte först.”

Gloria ignorerar min fråga. ”Bo, du måste hjälpa mig. Jag måste hitta den.”

”Hitta vad?”

Gloria suckar. ”Min gloria. Jag tog av den när jag planterade snöflingor på de vita fälten. Men den var för tung, så den föll igenom tillsammans med snön.”

Hon ger mig en uppfordrande blick som om det helt plötsligt är min uppgift att leta efter glorior som fallit tillsammans med snön. Vad är det här? En dröm? Slog jag i huvudet när jag knockades till golvet? Jag försöker känna efter, men huvudet känns helt okej.

”Varför ber du mig om hjälp?” frågar jag till slut och ser mig omkring, men torget är fortfarande tomt. Det finns kanske ingen annan att be.

”Du brukade vinka till mig om kvällarna”, säger Gloria, som om det vore svar nog. ”Innan du blev gammal.”

Gammal? ”Okej”, säger jag. ”Vad kan jag göra?”

”Leta”, säger Gloria och hoppar jämfota ut ur kratern till mig. ”Du hittar bättre här nere än jag gör.”

Hon tar min hand och med en förvånansvärd styrka för någon så liten, drar hon mig med, skuttande fram genom snön. Hon ser så glad och obekymrad ut att det smittar av sig. Snart skuttar jag med.


* * *


Vi stannar och letar i varje snödriva. Sparkar i snön ifall en lysande gloria skulle gömma sig någonstans där under. Det blir allt mer uppenbart att hela världen måste ha evakuerat och lämnat oss två ensamma kvar.

”Hur ser den ut?” undrar jag.


”Som en gloria”, säger Gloria.


Det närmaste vi kommer är ett begravt cykellås utanför AF-borgen.


När solen börjar gå ner bakom husen har vi letat i timmar. Vi sätter oss ner i snön, och jag märker att när jag sitter bredvid henne, fryser jag inte ett dugg.

”Vad händer om du inte hittar den?” undrar jag.


”Då kan jag inte visa vägen. Och jag kommer inte upp igen utan den.”


Hennes svar gör mig inte klokare. ”Var är upp?”


”Den Gyllene Staden, så klart”, säger Gloria och kommer på fötter. Hon samlar försiktigt upp en handfull snö och kramar den mellan sina bara händer. Ett busigt leende sprider sig över hennes ansikte, förvarnar mig just i tid att ducka för snöbollen.


Gloria skrattar. ”Vad trodde du?”

TREDJE DELEN: TROLLSEJD OCH MÖRKERMAKT


Mörkret smyger sig på. Uppe på himlen tänds tusentals vita ljus i Den Gyllene Staden. Snön omkring oss lyser lika vit som månen.


Jag sjunker ner på knä med händerna i vädret. ”Jag ger mig!” utbrister jag, i samma stund som Gloria tar upp en sista näve snö och mular mig.


”Nu är vi klara”, säger hon.


Jag fångar in henne i min famn och snurrar henne runt i luften. Hon skrattar så att hon kiknar, ett enda underbart ljud i den kalla tysta natten.


Som om det bara är vi två kvar.


”Vi borde vila”, säger jag till slut och sätter ner henne, sträcker fram min hand. ”Kom, vi får leta vidare imorgon. Vi kommer ändå inte att se någonting.”


Vi går hand i hand genom Lundagård. De nakna träden sträcker sina långa kloliknande skuggor efter oss, skymmer ljuset från månen och stjärnorna. En isande vind sveper förbi.


”Bo?” viskar Gloria och greppar hårdare om min hand. ”Vad säger de?”


”Säger?” upprepar jag tyst. ”Vad menar du?”


Ännu en vind försöker gripa tag i oss, skär med sin kyla i mina kinder, letar sig in mellan sömmarna mot min bara hud innanför kläderna. Men det är mer än så. Gloria har rätt. Träden försöker säga oss någonting. De viskar i vinden, men det är för tyst. Jag kan inte höra mer än det dova suset av alldeles för många röster på en och samma gång.


Jag ökar på stegen, drar med mig Gloria.


Vi är nästan framme vid Domkyrkan när jag hör en råka kraxa ovanför oss. Det är det första ljud jag hört från någon annan levande varelse sedan jag träffade Gloria på Mårtenstorget.


Råkan landar på en skylt och ser ner på oss. Gloria stannar.


”Ni borde gå hem”, säger den med en hes kraxande röst. ”Vet ni inte att det är farligt att vara ute en natt som denna?”


Sedan lyfter den och försvinner in bland de viskande träden.


”Den pratade”, säger jag.


”De pratar alltid”, säger Gloria och ser upp på mig med stora mörka ögon. ”Du bara förstod den här gången.”


Vinden sliter i oss, som om den försöker dra oss tillbaka in bland träden. Kom till oss… Stanna hos oss…


Jag snurrar runt, med ett hårt tag om Glorias lilla hand. ”Vem där?”


Ingen svarar.


”Lyssna inte på dem, Bo”, viskar Gloria och jag känner den pulserande värmen från hennes hand, ljuset som lever i henne. ”Det är deras natt. Om du går till dem, kommer du inte tillbaka.”


Fast jag kan inte gå härifrån. Skuggorna kommer närmare, sveper sig omkring mig som vinden. Försöker få mig att släppa Glorias hand. Försöker skilja mig från henne och leda mig tillbaka in i mörkret. Kom till oss…


Skuggorna försöker hjälpa mig, göra min hand liten och smidig nog att glida ur Glorias grepp. Men varenda gång de snuddar vid hennes hand ger de ifrån sig fasansfulla skrik av smärta. Varför?


Varför skadar hon dem?


Stanna hos oss…


”Bo!” ropar Gloria förskräckt när jag rycker åt mig min hand och tar ett första steg tillbaka in mot träden.


Längre kommer jag inte. Plötsligt är det någonting som hörs starkare än viskningarna, bryter den förtrollning de haft över mig. Det är en kvinnas sjungande röst, som kommer allt närmare. Närmare och närmare tills jag får syn på henne, där hon skrider fram mellan träden. Hon är vitklädd och bär en grön krona med ljus på huvudet. När de hör hennes röst ekar viskningarnas smärtsamma skrik genom natten. När de försöker släcka hennes ljus förgås de och dör.


Gloria skyndar fram till mig i samma stund som kvinnan når fram till oss. Bakom henne kommer en äldre man.


”Tack”, säger jag. ”Du räddade oss.”


Kvinnan ler. Den äldre mannen kommer ifatt henne. ”Just i rättan tid, tack och lov. Vi var rädda för att vi inte skulle finna er.” Han sträcker fram handen mot mig. ”Det är en ära att äntligen får möta er båda. Mitt namn är Staffan. Det här är Lucia.”


”Bo”, säger jag.


”Gloria”, säger Gloria.


”Jag såg stjärnan falla”, fortsätter Staffan. ”Och råkorna sade att ni letade efter den.”


”Det var ingen stjärna”, säger Gloria. ”Det var en gloria. Som föll med snön.”


”Och utan den kan hon inte återvända hem”, säger jag utan att riktigt kunna ta blicken från Lucia. ”Vi måste hitta den.”


”Då måste vi gå på en gång”, säger Staffan. ”Jag såg var den föll. Om vi har tur har mörkret inte nått den än och lilla fröken Gloria kan ännu finna vägen hem.”


Jag nickar och vänder mig mot Gloria. Sätter mig på huk framför henne. ”Vill du åka hem?”


Gloria ler försiktigt. ”Nej. Men jag vill ha min gloria.”


”Då är det bäst att vi ger oss av då. Raska på!” Staffan börjar gå bort mot Domkyrkan. Gloria rör vid min kind innan hon följer efter honom.


Jag vänder mig mot Lucia. ”Kommer du?”


Hon skakar på huvudet. ”Natten är inte över än. Jag stannar här, och ser till att de inte följer efter er.”


”Är du säker?”


Hon nickar. ”Gå. Finn glorian. Så att hon kan visa vägen, och allt kan bli som det ska.”

FJÄRDE DELEN: FRID PÅ JORD


Mörkret flyr. Något tränger undan det, skyndar på en kristallklar gnistrande vintergryning. Staffan leder oss tillbaka till Mårtenstorget och vi pulsar genom den djupa snön, tillbaka till kratern där jag hittade Gloria.


”Här är det”, säger Staffan. ”Här föll stjärnan.”


”Glorian”, rättar jag.


”Men jag har redan letat här.” Gloria hoppar tillbaka ner i kratern. ”Jag letade när Bo kom.”


”Det var här den föll, det är jag säker på.” Staffan tar ett långt mödosamt kliv in till henne.


”Den kanske ligger djupare begravd”, säger jag och ser mig omkring efter någonting att gräva med, men finner ingenting. Inte ens någon bortslängd McDonald’s-kartong.


Jag hoppar ner i kratern till Gloria och Staffan och lägger mig på knä i snön. Med händerna börjar jag fösa undan och gräva mig ner i snön. Jag ser i ögonvrån hur Staffan sparkar undan snö med sina grova kängor. Gloria sätter sig på kraterns vall och tittar på.


Mina vantar blir dyngsura av snön och jag känner hur kylan letar sig in till mina fingrar. De blir allt stelare och förlorar långsamt känseln, men jag fortsätter gräva. Kryper runt i snön och gräver mig ända ner till kullerstenen därunder.


På ett ställe är stenen uppbruten, som om den blivit sprängd åt sidan. Snön har fyllt den lilla gropen, men under de våta vita flingorna pulserar ett gyllene skimmer.


”Gloria!” utbrister jag. ”Jag tror att jag har hittat den.”


Hon kommer genast fram till mig, lägger sina händer över mina. ”Låt mig”, säger hon och jag drar mig undan, låter henne gräva bort den sista snön själv.


Det bor ett ljussken nere i marken, i hjärtat av Mårtenstorget. Ett starkt ljussken som först nästan bländar mig, tvingar mig att vända bort blicken. Som plötsligt får mig att känna mig fullständigt lugn.


Finn glorian, sade Lucia. Så att hon kan visa vägen, och allt kan bli som det ska.


När jag trotsar ljusskenet och ser på Gloria, svävar en ring av strålglans ovanför hennes huvud. Hela hon lyser starkt och skarpt, och hade det inte varit för hennes mörka blick hade jag inte kunnat se på henne.


För första gången tror jag verkligen. För första gången vet jag. Och det spelar ingen roll om det är en dröm. Nu vet jag att jag hade rätt en gång. Och jag minns henne. Hur jag brukade vinka, och hur hon alltid vinkade tillbaka. Högt från ovan, som en blinkande stjärna på stranden till Den Gyllene Staden.


”Du borde bege dig tillbaka nu, Gloria”, varnar Staffan och ser sig om. ”Du är väntad.”


Gloria ser på mig. ”Glöm mig inte den här gången. Bli inte gammal.”


”Jag tror att jag måste bli det”, säger jag och kommer på fötter.


”Inte i hjärtat”, säger Gloria och ler.


Jag nickar, lovar. Hon kastar sig fram och kramar mig hårt. Jag håller om henne trots att det bränner mina händer och kläderna börjar lukta rök.


Sedan ställer jag mig bredvid Staffan, vinkar. Och Gloria försvinner.


Lika plötsligt som hon kom.


* * *


När Staffan följer mig tillbaka till lägenheten är allting som det ska igen. Lund bubblar av liv. Affärerna håller på att öppna. Studenter trotsar snön och sladdar fram på sina cyklar. En och annan sällsynt barnfamilj är på väg till skolan. En pensionär rastar en gällt skällande liten hund. Det är som om ingenting hänt, men i mitt hjärta är allting annorlunda.


Vi säger ingenting när vi skiljs åt. Jag står kvar vid porten och ser efter honom när han försvinner nerför gatan och undrar om jag någonsin kommer att få se honom igen. Honom, Gloria och Lucia.


Uppe i lägenheten är allting som jag lämnade det. Jag kastar en blick på skrivbordet. Just det. Tentan.


För vad som än händer är åtminstone vissa saker beständiga.


* * *


Några dagar senare


Det är fjärde advent. Lille julafton. Kväll. Jag har återvänt till barndomshemmet för att fira jul, och därinne pågår sista-minuten-förberedelserna för fullt. Skinka som ska griljeras. Köttbullar som ska stekas. Julklappar som ska slås in, gömmas tills imorgon.


Det snöar igen. Stora vita bomullstussar singlar ner från himlen, som om någon sitter däruppe och släpper ner dem en efter en. Eller planterar dem i de vita fälten. Det är så där märkligt tyst som det bara kan vara när snön faller och alla ljud är dämpade. Det enda som hörs är knarrandet av mina skor när de gör djupa avtryck i snön på baksidan av huset.


Natten är inte stjärnklar, men de säger att julstjärnan som ska leda oss fram lyser skarpare än alla de andra. Ikväll syns den genom snön som faller, just där den har stannat alldeles över vårt hus. Den har ett uppdrag, men för ikväll kan den ännu stanna och vila en stund. Och jag vinkar, för att jag vet att hon kan se det.


Julstjärnan. Eller en liten flicka. Med en gloria.








© Text och bild: Emma Andersson 2020